Hur är Romeo som karaktär?

Innehållsförteckning:

1. Hur är Romeo som karaktär?
2. Hur vet man att Romeo och Julia är från renässansen?
3. Who has played Mercutio?
4. What is Mercutio's last line before he dies?
5. What is the relationship between Romeo and Mercutio?
6. How does Mercutio describe his fatal wound?

Hur är Romeo som karaktär?

Romeo som var känd för sin manlighet och utstrålning, Den vackra Julia för sin skönhet som jämfördes med fullmåne. Dom ville inget mer än vara med varandra och få slut på allt lidande mellan deras familjer men som båda visste fick ingen höra om deras förbjudna kärlek.

Hur vet man att Romeo och Julia är från renässansen?

Man kan även se en slags modernisering i verket som också är ett kännetecken för renässansen. Genom att läsa verket så kan man också se att det hela tiden utspelar sig under samma tid och att händelseloppet inte sker under så lång tid från början till slutet.

Who has played Mercutio?

In 1958, Alec McCowen enjoyed a major success as Mercutio in London. In 1976, Michael Pennington played the role opposite Ian McKellen and Francesca Annis in Trevor Nunn 's production for the Royal Shakespeare Company. In 1992, Colm Feore played Mercutio in a production directed by Richard Monette at Canada's Stratford Festival.

What is Mercutio's last line before he dies?

Before he dies, Mercutio curses both the Montagues and Capulets, crying several times, "A plague o' both your houses!" (Act III, Sc. 1, often quoted as "A pox on both your houses"). He makes one final pun before he dies: "Ask for me to-morrow, and you shall find me a grave man." .

What is the relationship between Romeo and Mercutio?

Lesson Summary. Mercutio was a loyal best friend to the death. He was witty, funny, hotheaded, and perhaps even a bit crude. Romeo was a romantic, while Mercutio did not believe in the idea of true love.

How does Mercutio describe his fatal wound?

The humor with which Mercutio describes his fatal wound confirms his appeal as a comic character: "No 'tis not so deep as a well, nor so wide as a church door, but 'tis enough, 'twill serve" (III.1.94 — 95).